Bakgrundsinfo

Första inlägget är alltid svårast att skriva. För vad ska man skriva egentligen?
Hela kroppen skriker av ångest och jag vet inte hur eller vad jag ska göra, vilket egentligen är konstigt då jag har levt med ångest så länge jag kan minnas. Jag har gått i terapi, vilket hjälpte mig massor... tills emetofobin kom åter med full kraft. Vilken den gör varje vinter, tack vare medias fina löpsedlar...

Jag har haft emetofobi så länge jag kan minnas. Jag vet inte vad eller varför det utlöste denna skräck, men jag har ingen kontroll över den. Eller så är det just det jag har, fast jag inte inser det själv. För mig handlar kontroll inte om att gå omkring och ha ångest hela dagarna. För mig handlar kontroll en lättnad, en tid då jag inte har dessa surrande tankar som ständigt pockar och äter upp mig inifrån.

Jag har även GAD, och det har visat sig genom terapi att den har funnits med lääänge. Innan jag ens visste att det var något "fel" på mig. Ingen annan tänkte ju som jag, så visst var det mig det var fel på. Ju mer jag funderade över varför jag var som jag var, desto mer isolerad och tyst blev jag. Jag levde också mycket med min pappa, som var alkoholist, och av honom har jag hela mitt liv fått höra att det finns de som har det värre.

Så jag tryckte undan mina känslor, för det är ju sant. Det finns de som har det mycket värre. Vad är jag då för en som klagar?
Nu i efterhand så står jag med facit i hand. Jag skulle nog inte ha tryckt undan mina känslor. Jag skulle nog ha tagit tag i dem direkt. Eller, jag vet faktiskt inte. Inte så mycket att göra åt det nu iallafall.

Min sociala fobi har jag också haft länge, fast jag har aldrig förstått att det var just social fobi. jag var den lilla gråa musen i skolan som vägrade tala inför klassen - även om jag i övrigt kände mig trygg med mina klasskamrater. Det gick så långt att jag på gymnasiet valde bort alla kärnämnen för att få slippa vara med om det. Det var första gången jag reflekterade över att mitt beteende inte var normalt. Innan trodde jag att social fobi innebar att man inte kunde gå ut där det var mycket folk. idag vet jag bättre, även om jag ibland kan ha svårt för folksamlingar. Men jag övar. Varje dag.

Panikångest. Första gången trodde jag som alla andra som upplever en attack, att jag hade fått en hjärtinfarkt och skulle dö knall och fall. Det gjorde jag inte, men de kom ofta och jag undrade mycket över vad det var för fel på mig. Efter mycket om och men tog jag mig till en vårdcentral och blev undersökt. Fick piller utskrivet och sjukskrivning. Inget mer.
Några veckor senare igen åkte jag nervös och orolig till akutpsyk, där de kom fram till att jag hade just Panikångest, GAD, samt social fobi. Jag var helt övertygad att de skulle tvångsinta mig och spärra in mig, men det gjorde de ju inte. Däremot fick jag ytterligare en medicin, Zoloft, som jag åt i nästan 3 år. Idag har jag lagt den på "hyllan". Dock funderar jag på att börja med den av och till eftersom att den hjälpte mig lite grann. Nu äter jag Xanor vid behov, och mitt behov varierar från varje dag till månader emellan varven.

Min dröm är att kunna njuta av livet, utan alla dessa fobier. Att kunna leva och se ljust på allt omkring mig. Just nu är det ganska grått, så därför startar jag denna blogg så jag har någonstans att ventilera när det känns jobbigt.