Trött

Nu har jag inte skrivit på ett tag igen. Inte för att jag inte har haft någon ångest, utan för att jag inte har haft tid. Har varit inlagd på sjukhuset med min dotter (planerat besök) och sen dess stressat runt.

Jag är så trött hela tiden, men när jag väl ska sova så kan jag inte. Mår illa nästan konstant. Går på min medicin... Hoppas att det ger med sig. Var dock ute en sväng idag i det underbara soliga vädret - sådant får mig på bra humör. Mindfulness är min grej tror jag. Iallafall ibland.

Skulle dock vilja ta en tur till stan och kolla efter böcker, men har ingen ork eller lust att gå dit själv. Känner mig inte så motiverad till saker längre.

Jag har ju precis börjat med Zoloft igen så det kanske är den som spökar. Det blir bättre på lång sikt. Det vet jag.

Klump i halsen

För att förklara hur min ångest känns så kan jag säga att jag får ett tryck över bröstet, magen blir orolig, kallsvettning och/eller värmevallningar, yrsel, diarré och det främsta och för mig absolut värsta: Jag mår så fruktansvärt illa. Det är inte en bra kombination när man har emetofobi.

Som sagt tidigare. Jag vet inte varför jag har ångest just nu. Kanske är det alla "måsten"... eller så är det något annat som stör mitt undermedvetna. En sak vet jag dock, att jag orkar inte må som jag gör. Så efter nästan 3 års uppehåll, så har jag börjat med Zoloften igen. Jag vill egentligen inte, men det känns som om jag måste. :(

Men igår blev jag så ledsen... Min sambo ville mysa lite och jag fick värsta panikattacken och bara frös, blev bara stel som en pinne. Kunde knappt andas. Nästan sprang in på toaletten för att kräkas, trodde jag... Det gjorde jag inte, men jag satt och skakade. Det pirrade i hela kroppen och jag mådde sååå illa. Allt kände så himla overkligt...

De känslorna har aldrig varit så starka - någonsin. Eller jo, jag vet att när jag har ångest får ingen röra mig eller vara mig nära. Då blir det bara värre. Jag vill bara vara ensam. Men grejen var att jag kände ingen ångest just då... den bara kom och klubbade ner mig från ingenstans och sen dess har jag gått med en klump i halsen. Tog en Xanor på morgonen och den gav med sig, för att återkomma på eftermiddagen, då jag fick ta en till...

Nu känner jag inte av den, men jag tror att jag måste ta kontakt med min läkare och diskutera om vi ska höja dosen istället för att jag knaprar slut på de jag har... och jag får inga nya förrän i April som tidigast och att i sånt fall de kan höja dosen till 0,50mg istället gör 0,25mg som jag har nu. Fast grejen är den att jag inte har träffat honom på... som sagt 3 år. Han tycker nog att jag borde vara "botad" nu... jag har ju ingen som följer upp mig och det känns ju också fel.

Trots min dagliga, ständiga ångest försöker jag få saker gjorda. För om jag blir isolerad blir det bara värre. Idag lyckades jag faktiskt behålla kontrollen när vi var ute på restaurang och åt. Det var länge sedan sist kan jag säga... Oftast köper vi med mat hem för jag blir så himla stissig. Men jag har gett mig fan på att jag ska klara av detta, vad än det nu är...

Psykbryt

Can't read my, Can't read my
No he can't read my poker face

Så jävla klockren text. Det är precis så.
Idag när jag vaknade kände jag mig så låg igen. Kan inte exakt sätta fingret på vad det är, men jag känner hur ångesten river och sliter i mig. Det gör så ont och jag kan knappt andas. Tårarna bara rinner och det verkar inte finnas någon hejd. Om jag bara kunde fatta varför eller vad det är som spökar?

Nog för att jag vet två saker som har en anledning att vara ledsen över, men detta är helt sjukt. Jag har inte sörjt färdigt i en process, men det borde inte ge mig sådan ångest tycker jag.

Sambon blev grinig för han vill ha svar till varför jag ligger i fosterställning och gråter - tro mig det vill jag också. Jag ligger aldrig så annars... Känns som om det är inspärrning nästa...
Och tro mig, jag vill berätta varför jag mår som jag gör. Men hur ska jag kunna berätta om jag inte ens själv fattar?!

Så det är pokerfejset som åker på, som så många gånger förr. Och han säger att han inte tror på att jag har ett. Det är ju iallafall en sak som får mig att le. För så fel han har.

Living on the edge

Jag skrev inget igår, trots att ångesten nu är på topp. Nu handlar det inte bara om emetofobin, utan andra saker... känner att jag vacklar. Kroppen mår inte bra. Jag mår inte bra. Jag har samma symtom nu som jag hade när jag sökte till akutpsyk för några år sedan, då de konstaterade att jag hade just GAD och panikångest. Plus depression. Depressionen var det mest uppenbara då. Fick en massa frågor som de sedan sammanställde...

Fast då, som nu, förstår jag inte varför. Jag har inget att vara deprimerad över... men jag känner mig så tom, så liten och orkeslös. Ingenting jag gör blir bra. Allt bara rasar och det känns som om jag hänger i en skör tråd som riskeras att gå av när som helst. Jag har svårt att sova pga ångesten som ligger och drar i mig på nätterna och när jag väl somnar känns det som om jag kan sova i dagar.

Utåt håller jag såklart masken. Det måste jag. Sådan är jag. Ingen får lägga märke till hur jag egentligen mår... de skulle alla bli så oroliga. Skillnaden nu mot då är att jag inte tänker på självmord. Jag vill inte ta livet av mig. Det är inte ens det som är saken. Men jag är rädd. Rädd att jag ska börja tänka i de banorna igen. Tanken om självdestruktivitet har redan kommit, dock utan att jag har gjort något åt det. Eller gjort, jag undviker att tänka när de tankarna kommer.

Just nu är det superjobbigt med vår dotter. Hon som har ett ovanligt syndrom. Hon kan ju inte rå för det hon gör, men jag känner mig så otroligt värdelös och att jag inte duger att vara hennes mamma. Hon stjäl mat varje dag. Ur skåp, lådor, hyllor... till och med ur soptunnan!

Jag vet att det kunde bli så här. Det har jag vetat sedan hon fick sin diagnos... men ändå... varför är jag inte tillräckligt uppmärksam? Varför märker jag inget innan det är försent?

Jag känner bara att jag rasar. Livet är värdelöst. Jag är värdelös. Jag klarar ju inte av någonting...

Det enda alternativet jag har är att jag och min sambo (som för övrigt knappt har något samliv eftersom att vi jobbar som djur) struntar i att umgås på helgerna (som vi gör nu, det är enda chansen att överhuvudtaget få egentid ihop - helgerna är heliga). Att jag lägger mig när dottern lägger sig och går upp samtidigt som hon. Att jag då kan övervaka henne dygnet runt.
Sedan att vårt förhållande går åt helvete... det är ju en annan femma...

Jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna lösa det här. Som om jag inte känner mig oälskad (ja, jag är en tjej med stort bekräftelsebehov) som vi i nuläget har i vårt förhållande. Det är inte det att det inte finns kärlek och ömhet, men bara att få vara ensamma och kanske ligga och mysa, utan att tänka på allt det negativa omkring oss - det finns inte på kartan i nuläget.

Och ska det vara så, så vet jag inte om det är värt det...

Nu har jag iallafall rensat upp i köket, bland alla matvaror. Kastat allt onyttigt som fanns där (fast det kvittar ju när man har en dotter som, som sagt, äter resterna ur soporna). Jag ska surfa runt efter olika låsanordningar. Barnspärrar (som man har till småbarn) är ju ingen idé... Det måste vara lås med nyckel om det ska hjälpa... Hänglås. Det har kylskåpet haft i något år nu.

Tack och lov ger hon iallafall fan i kattmaten!

Kontroll?

Så är det äntligen helg igen. Tiden då man ska mysa med sin familj.

M, som är min yngsta dotter, fiser hela tiden. Det luktar urk. Mer än vanliga fisar. Dessa luktar DÖD. Och genast börjar mina hjärnspöken härja. Magsjuka magsjuka magsjuka. För såklart, det kan ju inte bero på något annat...

Jag blir så trött på mig själv, ärligt talat. Jag VILL inte leva under denna fobi mer. Jag försöker varje dag att tänka positivt, men det går inte. Jag intalar mig själv att det inte är någon fara. Men hjälper det? Jag bara lurar mig själv. Hur mycket jag än försöker att motarbeta, desto mer ångest får jag. Ju mer positivt jag försöker tänka, desto mer ångest får jag. Känns som om jag sitter fast i ett ekorrhjul...

Och bara jag ser dottern så späs ångesten på mer och mer. Herregud... är det verkligen så här jag måste leva resten av mitt liv?! Om så är fallet, så vet jag inte om det är värt det... Jag menar, ska jag få ångest över mitt eget barn för att jag inte kan släppa kontrollen? Vad är jag för en slags mamma egentligen?!

Självhatet har inga gränser för tillfället.

Vad hände nu då?

Vad var det egentligen som utlöste dagens fina panikattack, om inte just det som gått och gnagt under hela veckan. Emetofobin.

Det började redan i söndags. Det sjuka i det hela att jag faktiskt reflekterade under lördagen och söndagen att jag faktiskt mådde ganska bra...

Min dotter och min systerdotter skulle gå på bio på söndagen så de bokade biljetter och var så glada så. Sedan ringer min syster och berättar att deras yngsta dotter (inte hon som skulle gå på bion) hade spytt kvällen innan, men att hon mådde bra. Redan då ringde varningsklockorna, men jag försöker ju leva normalt, trots min fobi. Så tjejerna gav sig iväg. Efter biobesöket stannade systerdottern hos oss ett tag innan min sambo skjutsade hem henne.

Så långt allt väl. Och jag kunde andas ut.

Nu är det ju så, som en del vet, att jag har en dotter med ett ovanligt syndrom, som för att göra det kortfattat; hon känner ingen mättnad. På kvällen tyckte jag att det luktade konstigt i hennes rum, lite sött och undrade vad det kunde vara... Hittade dock förklaringen efter en stund: en halv uppäten limpa, samt gamla matrester (joo, hon stjäl ur soporna och gömmer undan). :(

Så vad händer. Hon kräks naturligtvis och katastrofen var ett faktum. Tur i oturen så var sambon hemma och fick ta hand om det, för jag får verkligen panik. Hade ångest i flera timmar, de bara kom och kom och kom. Mådde inget vidare, och när jag får ångest så mår jag illa... och givetvis så var hon ju smittad av magsjuka... och jag med... Pratade dock med syrran i telefon och då säger hon att ungen har spytt fler gånger under söndagen...

Dock spydde min dotter bara en enda gång och jag gissar att hon blev matförgiftad. Vem skulle inte bli sjuk av en 4 dagar gammal kyckling? För sedan dess har hon mått bra och ingen annan har mått dåligt. Förutom jag då, men mitt mående beror ju på andra saker.

Så efter detta har jag försökt att släppa det. Och egentligen, händer det så händer det. Inte mycket jag kan göra åt det. Det vet jag. Men ändå.

Så idag återkom fobin med sån full kraft att jag nästan blev lamslagen. fast mest är jag förbannad på folk som inte fattar!

Min dotter (hon som var på bio) och hennes vän från skolan bestämde sig för att gå hem till tjejen hon var på bio med för att hälsa på, men redan i trapphuset kommer lillasystern och säger att syrran och pappan är magsjuka och att hon själv ska gå ut och leka. Visst, hon har redan haft det men hon kan smitta andra barn!

Jag blir så less. Jag har försökt att förklara att det tar ca 48 timmar innan det inte smittar. Alltså innan dess går man inte ut. Man gör det bara inte. Inte i min värld.
Kan tilläggas att detta är deras andra magsjuka detta år... Konstigt att det bara går runt runt?!

Jag blir som sagt så less och det hjälper inte att säga att jag inte vill att vi ska träffas fastän det bara har gått en dag sedan de var sjuka. Jag vill vill vill inte ha denna sjuka!

För mig är deras sätt att agera respektlöst.

Bakgrundsinfo

Första inlägget är alltid svårast att skriva. För vad ska man skriva egentligen?
Hela kroppen skriker av ångest och jag vet inte hur eller vad jag ska göra, vilket egentligen är konstigt då jag har levt med ångest så länge jag kan minnas. Jag har gått i terapi, vilket hjälpte mig massor... tills emetofobin kom åter med full kraft. Vilken den gör varje vinter, tack vare medias fina löpsedlar...

Jag har haft emetofobi så länge jag kan minnas. Jag vet inte vad eller varför det utlöste denna skräck, men jag har ingen kontroll över den. Eller så är det just det jag har, fast jag inte inser det själv. För mig handlar kontroll inte om att gå omkring och ha ångest hela dagarna. För mig handlar kontroll en lättnad, en tid då jag inte har dessa surrande tankar som ständigt pockar och äter upp mig inifrån.

Jag har även GAD, och det har visat sig genom terapi att den har funnits med lääänge. Innan jag ens visste att det var något "fel" på mig. Ingen annan tänkte ju som jag, så visst var det mig det var fel på. Ju mer jag funderade över varför jag var som jag var, desto mer isolerad och tyst blev jag. Jag levde också mycket med min pappa, som var alkoholist, och av honom har jag hela mitt liv fått höra att det finns de som har det värre.

Så jag tryckte undan mina känslor, för det är ju sant. Det finns de som har det mycket värre. Vad är jag då för en som klagar?
Nu i efterhand så står jag med facit i hand. Jag skulle nog inte ha tryckt undan mina känslor. Jag skulle nog ha tagit tag i dem direkt. Eller, jag vet faktiskt inte. Inte så mycket att göra åt det nu iallafall.

Min sociala fobi har jag också haft länge, fast jag har aldrig förstått att det var just social fobi. jag var den lilla gråa musen i skolan som vägrade tala inför klassen - även om jag i övrigt kände mig trygg med mina klasskamrater. Det gick så långt att jag på gymnasiet valde bort alla kärnämnen för att få slippa vara med om det. Det var första gången jag reflekterade över att mitt beteende inte var normalt. Innan trodde jag att social fobi innebar att man inte kunde gå ut där det var mycket folk. idag vet jag bättre, även om jag ibland kan ha svårt för folksamlingar. Men jag övar. Varje dag.

Panikångest. Första gången trodde jag som alla andra som upplever en attack, att jag hade fått en hjärtinfarkt och skulle dö knall och fall. Det gjorde jag inte, men de kom ofta och jag undrade mycket över vad det var för fel på mig. Efter mycket om och men tog jag mig till en vårdcentral och blev undersökt. Fick piller utskrivet och sjukskrivning. Inget mer.
Några veckor senare igen åkte jag nervös och orolig till akutpsyk, där de kom fram till att jag hade just Panikångest, GAD, samt social fobi. Jag var helt övertygad att de skulle tvångsinta mig och spärra in mig, men det gjorde de ju inte. Däremot fick jag ytterligare en medicin, Zoloft, som jag åt i nästan 3 år. Idag har jag lagt den på "hyllan". Dock funderar jag på att börja med den av och till eftersom att den hjälpte mig lite grann. Nu äter jag Xanor vid behov, och mitt behov varierar från varje dag till månader emellan varven.

Min dröm är att kunna njuta av livet, utan alla dessa fobier. Att kunna leva och se ljust på allt omkring mig. Just nu är det ganska grått, så därför startar jag denna blogg så jag har någonstans att ventilera när det känns jobbigt.